Vi har många skrönor från Sörmland, de flesta beskrivna i olika upplagor av Sörmlandslåten.
Den mest namnkunnige är nog Gustaf Wetter grundaren och inspiratören för oss alla i förbundet. Vad många idag inte kommer ihåg, eller vet, är att han var en stor humorist och hans brev är befriande sköna att läsa, när han utgjuter sig över vän och ovän. Alla får del av hans vitterhet och sarkasmer, men ändå alltid starkt personliga.
Här har vi hittat en epistel han publicerade 1963. Lämplig att komma i håg så här 2013
då vi har en påve som abdikerat, en annan påve som tänker kanonisera den förförra, så öppna länken och läs vad som sig tilldrog då GW besökte den heliga staden och sökte företräde hos den heliga stolen.
Hurusom Gustaf Wetter håller sig till Protestanternas gud
Från Uppland tar vi denna från tiden då dragspelet var nytt och trängde sig på-
En gångs kulle Skärberg spela nyckelharpa på en mickelsmässodans i Gårdskär. Han började också och dansen gick friskt undan. Men så kom en annan person och satte sig att spela utanför stugan. Då gingo ungdomarna ut för att höra på det nymodiga spelet och till slut bådo de honom spela inne i stugan. Han gick in men Skärberg stoppade ned sin harpa och gick. ”dansa ni” sade han. Skärberg hade hade emellertid ej hunnit mer än halvvägs till sitt hem förrän dragspelsbälgen sprack. Då förstod alla att det var Skärberg som ”krånglat” Olof Larsson och ett par andra ungdomar sändes ned efter Skärberg. Men Skärberg ville inte vara med på den saken. ”Jä, döm kan väl ha smipusten å dansa etter”. Då knäppte det till i harpan, ”Tyst du Lovisa tills jag tar dig” sa Skärberg-
uppt fr Älvkarleby Uppland 1910-talet
——————–
Svartbok och svartkonster
Torpet Östmossen, i gränsen mellan Vingåker och Katrineholms kommuner låg torpet Östmossen. Det revs sommaren 1985, kraftigt förfallen efter lång tids vanvård. Kommunen tyckte trots detta att ägaren Barksäters gård skulle betala en allt högre taxeringsskatt, Stugan låg inte så långt från Bokvarn där mjölnaren svinstu-Fredrik var mjölnare. Bokvarn är nuvarande Östra Vingåkers hembygdsförenings lokaler.
Svinstu-Fredrik , legendarisk mjölnare, spelman, synvändare och trollkunnig, han var ägare av ensägenomspunnen svartbok. Han kunde mer än de flesta och detta hade han lärt sig i sin svartbok.
Efter Fredriks död försökte man bränna hans bok på bål, men den hoppade bara ut ur elden. Den fick då gå med på auktionen efter Fredrik. Den inropades av en annan Fredrik, Fredrik i Östmossen, som även han fick sin namnes övernaturliga förmåga att bota djur och människor och syssla med mystiska saker. Nu var det så att Fredrik i Östmossen gärna skröt med sina bedrifter. Och det vet ju var och en att svartkrafterna skall hållas hemliga och göras i det fördolda, men genom sitt skroderande så förtörnades nog svartkrafterna, för krafterna försvann. Fredrik flyttar från Östmossen till Ötorp eller Najstugan. Om boken följde med vet man inte.
Långt in på 1900-talets mitt lär oturen ha bosatt sig vid Östmossens stuga och drabbat de djur och människor som kom efter Fredrik.
Millerste-Kal en annan känd personlighet ur våra annaler berättar om en annan svartbok, nämligen från Österåker. Lägenhetsägaren och legokarlen Lars Nilssson i Skogslund, Österåker född på 1840-talet omtalade att han i sin ungdom känt en person, som kallades Askölunds-Pelle och bodde i Askölund i Säbys utkant. Denne Pelle skulle haft det mycket lätt att få se döda som gick igen. En gång blev han av osynliga krafter fasthållen mitt för stora ingången till Österåkers kyrka. När Pelle några år senare dog gick även han igen och spökade, han visade sig så envist, så till slut var det en person som tog mod till sig och frågade vad han ville.
Den döde svara då att han inte fick någon ro förrän den svartbok han hade ägt i sitt liv, och som var gömd under tapeterna vid Askölund, blev framtagen och uppbränd, utan att någon först såg i den. Den levande lovade att ta fram svartboken och bränna den utan att se i den. Han gjorde så och spöket fick därefter ro och kom aldrig mer igen.
Det troddes allmänt att den som blev ägare till en svartbok och som läst däri, kunde sedan inte själv bli av med boken och inte bränna den eller sänka den till sjöbotten. Den som försökte det fann alltid svartboken oskadd före sig hemma på köksbordet. Om de flyttade kom svartboken efter. Den följde ägaren genom hela livet och gav denne ingen ro.
Millerste-Karl ansåg att en svartbok var den farligaste av alla böcker, i den fanns trollformler och allehanda svartkonst beskrivet. Att läsa eller lära något ur svartboken var desamma som att föreskriva sin själ åt djävulen.